Vårsnyggt romantiskt förfall

Under årets mörkaste del, Januari, som även är den tid då kundunderlaget sviktar och därmed öppnar upp för lite mer genomgripande sysslor så har jag passat på att trascha väggar och förädlat butikshyllor.

Butikslokalen är i grunden som ett gammalt förråd. Ligger en dansk halvtrappa ner, har vatten och avloppsrör i taket och stora dragiga fönster. Med ett stycke fantasi försöker jag tänka franskt källarmagazine. Ni vet ett sånt där ställe där packlår står staplade på varann fyllda med spännande inredningspryttlar som man inte visste fanns och där nån sitter och röker under en gammal industrilampa.

............

Innan jag tog över butiken fantiserades förståss en del om hur den skulle se ut då den väl blev min. Tankarna gick då till mer släta, rena och vita ytor. Blankt och upplyst utan några som helst synliga skavanker. Alltså ganska långt från originalet. Med nyckeln i hand var det ganska brått att komma igång med försäljningen så ursprungsfantasin blev norm. Nu kanske nån av er förstår att det är svårt att få ett vårtsvin att likna en kungspudel. Därmed inte sagt att det är omöjligt. Men här tog det sig inte riktigt.

...............

Härligt att ha på lager! Fötöljer, skåp och byråer.

Det är därför förlösande härligt när man kommer underfund om att det inte är ursprunget, originalet som ska slätas över utan tvärt om borstas fram. Lokalen är ruff så varför inte raffa till det mer. Egentligen skiljer sig den tanken inte mycket ifrån hur man bör handskas med gamla möbler. En vit Carl Larson stol missklär sig i svart och en äppelstol i ek ser illamåendes ut om den målas överhuvudtaget .

  

Så nu mer tar puts och betong som delvis rasat från väggarna över från vitmålat och vältapetserat. Tapetserat har jag visserligen gjort men nu med blad ur en gammal lagbok. Lager på lager, tapet, puts, sprickor och färg ger en känsla av ett förfall som pågått i åratal. Den strikta hyllan vid fönstret har fått nya detaljer och smutsats ner rejält. Trapporna gör sig bra helt orörda liksom det misskötta taket. Ett romantiskt förfall börjar skönjas. En ruinromantik som bättre än tidigare omfamnar den franska lantstilens nötta och kantstötta charm. Den hårdare industristilen trivs även den, liksom undertecknad.

Nu drar jag snart på inköpstripp igen och hoppas hitta just några rejäla packlår att exponera varor i. Precis som i ett Parisiskt källarmagazine. När ni kommer och hälsar på lovar jag dock att inte sitta och röka under nån industrilampa, även om det skulle vara frestande.

På gensyn!

Per Larsson

Knut & Svea

Julstökigt i vårt hus

I år har jag lust! Jag har julkänsla. Har dammat av ett julbord, köpt gran och massor av julblommor. Tonvis med ris, Silvergran, Tall och Ene sprider väldoft tillsammans med Hyacinter för sjutton kronor löken. Klipper röda band och trär dom i pepparkakshjärtan som ska dekoreras med vit kristyr och byter glödlampor i ljusslingorna. Mitt i detta kletet och stöket, för stökigt blir det,  så pågår den vanliga oredan.

Risigt vid butiksentén

Just när man gjort fint, fått småprylarna på angenäm plats och möblerat sig nöjd på ett ställe så inträffar det typiska. Möbeln säljs och bärs ut och kvar blir ett tomt hål som snarast borde fyllas med nått annat och en faslig massa pryttlar som inte har någonstädes att stå. Fram med dammsugaren och sedan rockad bland butikens möblemang igen. Med lite flax finns nått nytt att skylta upp med, lycklig den som håller renoveringsarbetet igång eller lycklig den som säljer nya inredningssaker och bara ringer sin leverantör när det tryter. Jag mitt åbäke måste packa mig iväg ut på kontinenten jag.

Trevlig 1800-tals byrå och koffertar i plåt.

Är inte fallet det nyss nämnda så översvämmas butiken av prylar och det blir mer eller mindre omöjligt att skapa några snygga och inbjudande miljöer. Ibland tänker jag ” hjälp! Här håller på att bli som hos antik..ll..n” Det vill säga knökfullt och ohanterligt. Man blir förlamad av för mycket saker, tappar liksom hågen och undrar vilken ända man ska börja dra i. Den gamla fina devisen ” lagom är bäst” passar bra in här.

Skänkskåp, brödskåp och ärgade gjutjärnsurnor

Har just färdigställt några gamla slitna gobitar som just lyfts fram i butiken och som nu står och sprider väldoftande linolja. Grejen är bara den att jag på sistone skaffat så stora möbler. Två maffiga Belgiska bokskåp, ett massivt serveringsskåp med lådor, underbart, ett skänkskåp från tidigt 1800-tal och så en två och en halv meter lång köpmandisk på det. Det tar en faslig plats och är inget man flyttar runt och möblerar om med. I allfall inte i första rappet. Tror att många kunder tänker detsamma. Sannolikt kommer jag att få njuta av möblemanget länge, länge innan det bär i väg.

Ståtligt serveringsskåp med lådor och arkivlådor i plåt.

Nåväl! Sprudlar som sagt av jullusta och det ska bli skönt att komma hem till Jämtland och andas in den klara luften och äta mig mätt på mors varma kanelbullar ( utgår från att det finns nybakat) Efter nyår väntar det roligaste jag vet,  nya sakletaräventyr ute i det ekonomiskt skakiga men underbara Europa.

På gensyn!

Per larsson

Knut & Svea

Den gamla klagolåten

Det är allt ena jävla tider vi lever i. Här står man på knä, ligger på huk, ålar och hasar runt differenta skåp och byråer som en bilmekaniker åmar sig kring den sista Saaben. Allt i hopp om att en kund, precis som jag, ska tycka om modellen.
.... 

Franska 1870-tals fåtöljer, goa som ett par mjölsäckar.

Jag vet att jag sagt det förut, men jag gillar inte att sälja snygga inredningsartiklar och i synnerhet inte sånt som det är nedlagt arbete och själ i och för den delen inte heller saker som det inte finns så gott om. För varje fåtölj som rullar ut ur butiken ställer jag mig frågan, vad håller jag på med? Hur kan det vara mödan värt? När ser jag sånna fåtöljer igen?

..............

Läckra originallitografier av Marcel Struwer-van Zuylen.

Nu bor inte jag i ett slott, inte i nån herrgårdsliknande barre heller så allt jag får tag i och på ett eller annat sätt iordningställt skulle ändå aldrig få plats. Det är ju med en herrans nåd att det ryms i butiken. Men visst är det väl öken att tillhöra den som ständigt ska bli av med saker. Att inte få behålla, ta hem, ha hemma. Jag vill hellre tillhöra gruppen ”nu kommer jag och hämtar saken”. Idiot!, tänker du. Den gökungen har ju butik, då är man väl glad om man säljer varorna. Jo tack! Sålde jag inget skulle jag inte kunna köpa in samma hop som jag gör nu, det är givet, men det är en väldig skillnad på att försörja andra med snyggt och själv bli försörjd med slant men logiken är ju enkel. Ingen försäljning ingen butik.

Franskt lantbord och en härlig korg.

Så vad ska man göra då? Att sadla om och öppna inredningsmuseum där man istället för att sälja varorna tar entréavgift låter rätt långsökt. Man skulle behöva ta en tusenlapp per besökare, minst! Kanske låneinredning är melodin. Som ett bibliotek fast med saker. Låna en byrå i en månad för tio procent av varupriset. Det är sant, jag svalt nog ihjäl bland alla mina snygga saker. Nej, enklare då att behålla butiken och fortsätta med förlora-föremål-terapin. Det handlar om att förstå sin roll. Jag är den som tillhandahåller andra förvärvar.

Vilket skrävlande kanske ni tänker. Jag får det att låta som jag sålde vartenda uns bums men så är det faktiskt inte. Vissa saker blir såkallade hyllvärmare. I veckan sålde jag exempelvis ett av dom föremål som funnits i butiken sen jag öppnade för drygt tre år sedan, en väska i kanvas med etiketter på. Den gubben hade inte brått! Det gepäcket har jag hunnit titta på, möblerat med, levt med. Jag var mogen att se det, för en spottstyver, försvinna bort längs Roslagsgatans pastellfärjade fasader.

Belgiska bokskåp från mitten av 1800-talet.

Jag ska sluta klaga, det är inte alvarligt synd om mig. Jag har inte haft det bättre. Jag är glad åt min lilla firma. Öppnar och stänger som jag vill, nästan. Köper in det jag tycker är snyggt, nästan. Slipar, målar och tapetserar, lyssnar på P2 och fransk kuplettsång, knaprar Treo och tar en tupplur i personalrummet utan att behöva fråga nån om det går för sig. Vad mer kan en man behöva? En liten sak att ta med hem ibland kanske!

På gensyn!

Per Larsson

Knut & Svea