söndag 4 januari 2015

Det snyggaste jag har!

Behöver det käraste man äger vara gjort av guld eller vara signerat Georg Haupt eller kan det lika gärna vara ett egensytt lapptäcke eller ett litet loppisfynd som får en på fall? Vi är förstås alla olika med skilda ekonomiska förutsättningar men jag tror mig ändå veta.















Maffig plåtklocka och gröna fällstolar från franska Ville Du Bourges.

Fick häromdagen frågan vilken sak som är det snyggaste jag har och som jag tycker allra bäst om. Oj! Jag måste tänka till och efter en ansenlig stund slår det mig att jag nog är barnsligt förtjust i en gammal rostig järnljusstake som jag köpt på en fransk loppmarknad. Insåg att frågeställaren hade förväntat sig nått värre än så. Nått dyrt och in i helsike exklusivt. När jag nu fick tillfälle att tänka närmare på saken så insåg jag att det allt som oftast är fullkomligt oansenliga saker, utan större ekonomiskt värde, jag fäster mig vid.














Industrilampa på stativ och dekorativa skylthuvuden.


En rostig liten järnkorg med röda äpplen i och den gamla järnljusstaken med ett brinnande ljus får mig att trivas. Visst gillar jag mina gamla fåtöljer och en ganska dyr reklamaffisch från 1924 men detta lilla obetydliga stilleben räcker för att slå an den rätta tonen i hela köket. Det behöver alltså inte nödvändigtvis handla om värdesaker. Det käraste man äger kan mycket väl vara rena lumpen, kastat och kasserat av någon, hittat , upplockat och omhändertaget av nån annan. Vad som gör att man fäster sig vid en viss pryl varierar givetvis. Det kan vara förknippat med trevliga minnen, ett föremål som gått i arv eller rätt och slätt för utseendets skull.
















Gamla pålåtbokstäver och provdockor.


När det kommer till stycket heminredning är jag helt övertygad om att det är helheten, valet av möbler, prylar, färg och tapeter som avgör om rummet känns harmoniskt, snyggt, vackert och bekvämt ut. Inte prislappen. Det där kan proffsen. Att ha öga för föremålet, se det vackra i den billiga äppellådan och ha förmågan att kombinera det med något av en högre prisklass. Den som endast radar upp dyra designklassiker kan ju visst ha det snyggt men missar ofta själva essensen. Ett hem som är besjälat.








Snygga fåtöljer omtapetserade i gammalt blekt linne.


Äldre saker sätter nästan alltid en personlig prägel över hemmiljön. Alla stilepoker från barocken till art deco livar upp i det mest rätvinklade, vita och rotlösa hem. Även om jag själv föredrar den ruffa och lantliga inredningsstilen blir jag oftast storögd då jag kliver in i ett rum med helt annan karaktär men som andas av poesi och personlighet. Då spelar det inge roll om det är ett vardagsrum fyllt med retro eller en hall som osar gammal skola. Med små, var för sig, betydelselösa pryttlar som knuffas in i ett nytt sammanhang ramlar helheten på plats. Min järnljusstake är inte bara rostig, den är faktiskt lite trasig i foten också men lika fullt gör den jobbet och jag tycker väldigt mycket om den.

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

lördag 1 november 2014

Lite spill får man räkna me!

Jag har spräckt det mest fantastiska spegelglas, brutit av armar från charmiga kandelabrar och tappat en ståtlig ljuskrona i golvet. Och visst minns jag med fasa den gången ett klädskåp föll ner från bakgavellyften.   

 
Den som dagligen hanterar gamla saker, somligt högst ömtåligt, vet känslan när det trots försiktighet och idogt emballerande ändå gått åt pipsvängen. För er andra beskriver jag bäst känslan som ett getingsting i pannan. Om jag köper en sak som har över hundra år på nacken, är oskadd med endast bruksslitage och charmig patina, så är ju det i sak rätt fantastiskt. Tänk att prylen, trotts allt den varit med om under alla år, förblivit hel! Men så kommer jag. Torpederad och förintad på bråkdelen av en sekund. Jag menar, det är klart man blir trött!






Då man lyckas vara omedvetet oförsiktig, kvadda nått helt utan flit, är det som mest retsamt. I bland kanske man vet med sig att exempelvis stuvandet i samband med hemtransporten präglats av lätt nonchalans, då skyller man sig själv. Andra gånger har vårdslösheten varit fullkomligt planerad. Som den gången då slagbordet från 1700-talet kom i min ägo.









Vacker gammal hotellskylt, Decovintage och gammal karusellhäst.


På en Jämtländsk gårdsauktion lyckas jag ropa in ett vackert pärlgrått slagbord med låda i sargen och patina att dö för. Som det brukar heta, nött och slitet av tidens tand. Men detta var i en tid då människan skydde färg på möbler och inget som inte gått igenom det stora lutbadet ansågs vackert nog. Samma kväll på garageuppfarten sätter jag punkt för en över tvåhundraårig era och låter färgen drypa. Detta gör mig förbannad än i dag! Kanske är det därför som jag nu förtiden har sån förkärlek till att köpa in just avlutade möbler och någorlunda skänka krakarna livet åter med ett linoljefärgs-lyft. Ett slags självbot!



















Vidare så har den inredningsgenare som jag sökt mig till och i dag arbetar med, den franska lantstilen, industrivintage och klassiskt bohemiskt tämligen oöm rekvisita att handskas med. Pryttlarna har fått stryk genom åren och tål att få en omgång till. Men visst! Bara för att nått redan är repigt eller buckligt så behöver det ju nödvändigtvis inte fördärvas ytterligare. Men det kan också vara effektivt att ha sönder gamla saker. Exempelvis så kommer uppslaget till det här blogginlägget till efter att jag tappat en vit porslinskanna i golvet. Vid varje större ödeläggelse försöker jag, mer eller mindre framgångsrikt, intala mig att det är sånt man råkar ut för när herr " oflax" är framme. Och lite spill måste det allt få bli. Hur skulle det annars se ut?

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

tisdag 14 oktober 2014

En egen självloppis

Vita väggar, golv och tak.
Vita soffor och vitblanka kök och nästan inte en sak framme.
Är det nån hemma? I bostadsannonserna ser lägenheterna nästan lika ut, ”the Scandinavian-style”dominerar. Själv föredrar jag färg och har med en lägenhet undantaget alltid haft det tämligen frodigt med på tok för mycket prylar.

Det är inte det att jag tycker det är fult med helvita hem, tvärtom kan jag förtjusas över fräschheten, ljuset och rymden som ofta uppstår. Det är snarare det omöblerade, avskalade och i stort sett tomma rummen i kombination med allt det vita som inte passar mig. Å andra sidan kan jag tycka att den som i en annars steril miljö petar in en färgstark matta eller ett konstverk når svårslagna effekter.



Undertecknad står mitt i bröten. Saker till förbannelse. Somligt syns överhuvudtaget inte eftersom annat står i vägen. Ytterligare prylar står där det står bara för att en bättre plats saknas. Ni som följt bloggen vet att jag inte är typen som köper en sak först när jag vet var den passar eller vart den ska stå. Givet att jag har råd köper jag det jag faller för och tänker att resten fixar sig. Antar att det är så man skapar sig ett så kallat ”samlarhem”. Nu har jag emellertid bestämt mig för att ta ett nappatag.







Bilder nedre vänster. Foto: Joachim Belaieff, Anna Skoog. Sköna hem.

Det finns pryttlar man verkligen gillar, skälen kan variera. Det finns det som är förförande dekorativt i rätt sammanhang. Det finns det tuffa och uppkäftiga, udda och annorlunda, dyrbara och exklusiva och massor av mer eller mindre charmig lump. Det är bara det att när allt blandas uppstår gärna stilen som kallas för en salig röra. Men nu är det dags för ” kill your darlings”, i alla fall lite grann. Jag har gjort det förr så jag vet vad jag snackar om.


Att gå igenom lösöret, välja ut det man tycker bäst om och som passar in i den rådande stilen, det varierar över tid, och sedan stuva ner resten i flyttkartonger är mer lyckat än man kanske tror. För det första uppnår man en stil som är enhetlig. En udda kruka som plötsligt ensamt får ta plats bjuder upp till dans. En tidigare hög med prylar som skalats ner till ett stilleben kan bli ett lyft för ett helt rum.
Trivsamma objekt som fått stå kvar i exempelvis ett
bokskåp känns plötsligt mer angelägna. För det andra blir det enklare att städa. För det tredje får man uppleva det kanske bästa av allt. Självloppis!



Det är nämligen så att det man packat ner i lådorna och stuvat undan i förråden mer eller mindre faller i glömska. När det sedan gått ett år eller två och nästa inredningsattack dyker på en kan man nämligen ha loppis på den egna vinden. Utan att behöva lägga ut en enda krona kan man hitta det mest bedårande saker. Nygamla bekanta föremål kan dammas av och lyftas fram igen. Somligt som man helt förlorat i minnet blir ett kärt återseende. Det gäller bara att komma ihåg det där med salig röra och självloppa med måtta. Nya prylar in, gamla prylar ut! Ja, gudars som jag röjer!

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

onsdag 14 maj 2014

Antik i kubik!

Bristen på lagerutrymme är påtaglig. Att baxa in sjutton kubik möbler i en redan övermöblerad sextiofem kvadratmeter stor butik är väl ungefär som att trycka in två passagerare för mycket i en Bubbla. Det går, men inte blir det bekvämt.

Köpmandisk och karmstol i läckert Sparrisgrönt.

Att skapa någorlunda ordning när det inte finns plats att byta plats på saker är en konstart värd ett eget kapitel. Först knökar man in allt i ena änden av butiken. Staplar lager på lager och anlägger högar av möbler ända upp till tak. Lösöret i form av inredningsprylar hamnar i varje vrå och tom låda som går att uppbringa. Helst ska ju inget gå sönder heller. I den tommare delen passar man på att dammsuga och torka golv för att sedan bestämma sig för vilken inventarie som ska stå vart.
 
Trevlig köksö och gammal fransk karusellhäst.

Någonstans mitt i den allmänna apatin som då inträder, man vet liksom varken ut eller in, vart ska man börja?, gäller det ändå att kicka igång och möblera. Lika bra att lirka fram bordet och stuva och packa om så
att inte högen rasar helt. Proceduren upprepas tills de större sakerna fått en plats. Ofta blir man inte nöjd utan får ta fram hjulplattor och pirra för att rulla runt ytterligare ett varv. Till slut får man tygla sig och godta att allt inte kan exponeras så som man dagdrömt om.

 
Skåp med jalusidörrar och franskt lantbord.

Jag har begåvats med knackigt omdöme och tror mig ha utrymme motsvarande ett våningsplan på Åhléns. När jag hittar nått på en inköpstripp tänker jag , Åh vilket trevligt skåp, det där kan stå bredvid järnsängen, där finns ett par meters utrymme. I själva verket handlar det om en trettio centimeters glipa, där det står en stapel gamla korgar. Å andra sidan har man inget val. Det är när man hittar något prisvärt och
snyggt och har pengar att handla för som man måste slå till.


Från Roslagsgatan 21 i Stockholm till Clignncourt i Paris. 
 

En stadig koll efter större  lokaler äger rum. Utbudet är inte hur stort som helst och hittar man nått av intresse är hyran hög som en hel årsomsättning och ska man sälja rostiga plåtlådor vill det till att hålla utgifterna nere. Sen är det detta med läget. Vart skulle man i så fall flytta? Söder? Kungsholmen? Eller någon annanstans i Vasastan? Nån har sagt mig att det inte är någon ide att flytta till dubbelt så stort eftersom det sannolikt bara skulle leda till att det blir dubbelt så trångt, om ni förstår. Tillsvidare behåller jag Bubblan. Den är tungt lastad och går nästan på fälgarna men det rullar.


 

På gensyn!
per.larsson
Knut &v Svea

torsdag 27 mars 2014

Gödsla idéknölarna

Jag behöver inspiration! Få nya idéer och skaparkraft, hitta andra infallsvinklar, lockelser och pockelser och upptäcka nått fräckt och galet. Jag drar till Paris.












Gamla fönsterluckor och lösa bokstäver sätter genast piff.


Nog kan man köra fast och upprepa sig i det mesta man gör. Somligt därför att man helt enkelt gillar det. Annat går mest på rutin och sticker allt mer i ögonen, därför skadar det aldrig med en gnutta input. Formex bjöd på sedvanlig trendspaning. Antikmässans inspirationsbesök har lagt sig och över för denna gång är även den stora trädgårdsmässan. Sköna hem finns alltid till hands liksom div bloggar. Men det behövs mer.

Snyggt även med gamla obehandlade träpaneler och möbler.


Stundom kan man häpna över andras geniala idéer. Så enkelt men så snyggt att en krångelkuse som jag aldrig hade kommit på det själv. Ibland kommer en kund med ett lyckat förslag och presenterar ett nytt användningsområde av ett par gamla ytterdörrar, eller varför inte göra en klädhängare av gamla dörrhandtag? Med påhittighet kan man komma långt när det gäller inredning. Eller så får jag besök av någon inredare vars kunnighet kan imponera stort.











 Fabrikslampor, gärna på rad ger ruff och rustik känsla.


Sedan är det det där med trendflödet som alltid är i rörelse. Över tid ändrar man uppfattning och gillar plötsligt sånt man tidigare aldrig tittat åt. Även om grunden ligger fast, jag menar man kastar kanske inte ut sitt orientaliska stuk för ett industriellt eller franskt lantligt över en natt, men man börjar plötsligt adda till detaljer som sakta och säkert förändrar helhetsintrycket.








Gustaviansk stilbyrå och franskt brödskåp passar ihop.


Själv har jag aldrig varit trendkänslig, snarare trög, men jag gillar att förändra. Så långt jag kan minnas har det alltid varit nött och avskavt med gamla auktionsfynd som gällt för mig även om inramningen i form av färg, tapeter, golv och textil skiftat markant sen det första egna boet. Och nu måste jag piggas upp igen. Lägenheten ska renoveras och ny/gammal-möbleras. Renoveringsjobben i butiken får andra nyanser och inköpen kanske blir något fräckare. Söker både klassisk inredning och en gnutta nysprätt och när allt annat tryter återstår Paris.

på gensyn!
per.larsson
Knut & Svea.